Foto: Kungl. Biblioteket
Fotografiet föreställer hattsömmerskor från firman Vilhelm Carlsson & Co. som var medlemmar i Tolfternas samkväm. De hade en bokklubb ihop som här är på utflykt till Lilljansskogen.
(Foto: Kungliga biblioteket)
Ellen Key om Tolfterna
Vi som stiftade samkvämen, kände att vi levde i en tid, då det var viktigt att slå en brygga över den klyfta, som redan då gapade mellan samhällsklasserna. Vi kände att det var av högsta vikt att icke kvinnorna skulle indragas i dagens strid, att icke de skulle stå emot varandra i två mot varandra fientliga läger, utan att dem emellan förtroende skulle kunna utveckla sig. Vi behövde ömsesidig hjälp av varandra, för att få en klarare syn och en djupare känsla för de stora frågorna som rörde sig i tiden. (Morgonbris 1912)
Ett nätverk från Djursholm till Danvikstull
På Tolfternas samkväm möttes kvinnor över klassgränserna och drack te, lyssnade på föredrag och diskuterade samhällsfrågor. Organisationen grundades 1892 av pedagogen och kvinnosaksideologen Ellen Key och författarna Amalia Fahlstedt och Elna Tenow.
Idén var att sammanföra kvinnor med olika bakgrund för att lära av varandras erfarenheter. Tanken var också att sprida bildning till arbetarklassens kvinnor. I slutet av 1800-talet fanns ännu inga folkbibliotek, inga bildningsförbund och ingen folkhögskola i Stockholm. Tillgång till kunskap, litteratur och kultur var mycket begränsad för den som inte hade råd att betala.
När Tolfterna var som störst var cirka 400 personer aktiva. Många av dem är kända namn idag som Kata Dalström, Anna Lindhagen, Kerstin Hesselgren, Maria Sandel och Elsa Beskow.
Tolfterna ordnade också kurser i bland annat språk, skrivning och bokföring. Den unga blivande politikern Anna Lindhagen lärde ut folkdans, skådespelerskan Olga Björkegren undervisade i recitation. Konstnären Hanna Paulis syster Betty Hirsch ordnade guidningar på Nationalmuseum. I samkvämslokalen fanns ett bokskåp med böcker för hemlån.
Eftersom många av kvinnorna i Tolfterna också var engagerade i andra kvinnoorganisationer blev samkvämen en knutpunkt i kvinnorörelsen. Där fanns representanter för bland annat: Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt LKPR, Sveriges kvinnliga fredsförening, Socialdemokratiska kvinnoklubben, kooperativen Svenska Hem och syfabriken Linnéa, de kvinnliga fackklubbarna, Dräktreformföreningen och Nya Idun.
Tolfterna var ett vågat projekt. Att mötas över klassgränserna var ovanligt och visade sig vara svårare än arrangörerna hade räknat med.
Som organisation var Tolfterna färgade av klassamhället. De borgerliga kvinnorna dominerade genom att organisera och planera samkvämen. Arbetarkvinnorna bjöds in som gäster. Hierarkin luckrades dock upp med åren. Många vittnade om samkvämens betydelse som plats för bildning och samtal. Stämningen var vänlig och varm och många deltog i årtionden.
Tolfterna är ett levande exempel på det livliga föreningslivet i Stockholm vid sekelskiftet 1900 och kan ses som en föregångare till Fogelstadsgruppens medborgarskola. Nätverket var en del av kvinnors fria folkbildning som verkade i skuggan av de stora bildningsförbunden. Samkvämen pågick ända till 1964.
Ellen Key testamenterade sitt hus Strand vid Vättern till arbetarklassens kvinnor. Huset blev ett vilohem för kroppsarbetande kvinnor dit medlemmarna från Tolfterna hade företräde. Än idag tar Strand emot stipendiater som gäster sommartid.